Som vanligt kommer konserter i stim och ikväll var kom turen till The Enemy på HMV Forum i Kentish Town. Det är tredje gången jag ser dem vilket gör dem till det band jag sett flest gånger (en gång förra året och en gång i våras) men de är lika bra varje gång.
Nu har jag faktiskt inga fler konserter bokade så det börjar bli dags att titta framåt mot nästa år och vad som händer konsertmässigt då.
Ikväll var det äntligen dags för konsert med Arctic Monkeys – en spelning jag sett fram emot sedan jag flyttade till Lodon då de i princip bara spelat på festivaler sedan dess. Dessvärre var det för sent! Det senaste albumet är verkligen bara en hög med fillers och konserten blev således därefter. Då och då glänste det förvisso till med en brottarhit från förr och då var det förstås stor popmusik men på det hela taget tog sig konserten tyvärr aldrig riktigt.
iPhonens mikrofon gillar för övrigt verkligen inte musik (vilket hörs ännu mer i det andra klippet). Det är synd då ljudet på Wembley Arena alltid är hur bra som helst.
Igår kväll var det konsert igen – denna gång Franz Ferdinand. Det visade sig precis innan jag skulle gå hemifrån vara en sen konsert och att bandet skulle inte gå på förrän 23:20 – inte helt optimalt i staden där tuben slutar gå vid midnatt.
Nåväl, fick i alla fall 2,5 timmar extra hemma innan jag behövde dra mig hemifrån. Väl framme var första 90 minuterna av konserten oavbrutet ”stor popmusik”. Bandet staplade hit på hit och jag stod och tänkte att den här konserten helt klart är på min topp 3 för i år. Förra gången jag såg Franz Ferdinand var på O2 Arena men inte helt oväntat kom de mycket bättre till sin rätt på den (relativt sett) mindre Brixton Academy. Och ljudet var dessutom helt fantastiskt bra.
Fast sedan fortsatte de dessvärre spela inte fullt så stor pop i ytterligare 30 minuter vilket grumlade helhetsintrycket – särskilt vid tanke på att klockan hann bli 01:30 innan de behagade vara klara.
Så på det hela taget blir betyget ”helt ok” och det gick även helt ok att ta mig hem med nattbussen, trots att TFLs ruttplanerare på nätet var väldigt förvirrad och gav en del konstiga förslag. Deras algoritm för att hitta kortaste resan tittar på uppenbarligen på starttid och sluttid för att se hur lång resan är vilket ju inte funkar så bra när man ställer om klockan mitt i…
Jag har aldrig varit på Albert Hall innan så jag såg fram lite extra mot kvällens konsert med Maxïmo Park. Som popmusikarena var det kanske inte världens bästa lokal men pampigt var det där inne i alla fall och det var riktigt kul att vara där. Och när publiken klappade takten hördes det att akustiken är väldigt annorlunda jämfört mot vad jag annars är van vid på konserterna jag brukar gå på.
Som sig bör i en lokal av denna dignitet var bandet stundtals förstärkta med en mindre blåssektion och en dito stråksektion och i en låt tog de till och med den gigantiska orgeln till hjälp vilket förstås var lite kul. Och äntligen ett band som spelar ett fullt 90-minuters set – de senaste konserterna har annars varit lite korta. En helt ok konsert även om jag får erkänna att jag betraktar dem lite som ett one hit wonder. Fast totalintrycket dras ändå ned lite av att man på tredje balkong inte direkt upplever att man har någon intim kontakt med det som händer på scenen.
Igår kväll var det åter dags för konsert så jag fick stressa hem från kontoret (men det hjälpte inte att börja stressa för tidigt för tåget går förstås när det går) och byta kläder. Vi har ju numera ”smart casual” som dresscode på kontoret och då sticker man ut lite väl mycket bland indie-kidsen om man kommer direkt från jobbet.
The Rumle Strips har jag sett en gång tidigare, då som förband till Hard Fi på Wembley Arena, men inte helt oväntat kom de till bättre rätt i en mindre lokal. Klart lyckad spelning.
Som kuriosa kan jag förresten nämna att de snart skall vara förband åt svenska Mando Diao under deras tysklandsturné.
Idag fylldes Regent Street med uteserveringar och karuseller med anledning av Regent Street Festival. Det var faktiskt förvånansvärt trevligt att strosa runt där för även om det var rätt mycket folk var det ingen riktig trängsel.
På kvällen spelade Madness för en publik som vunnit biljetter på radion. Övriga var hänvisade till att följa det hela via storbildskärmar. Dock blev det något fel i logistiken och Sanna och jag promenerade rätt in och fick se den äkta varan – mycket fiffigt!
Så var äntligen konserthösten igång! Först ut var svenska Mando Diao som spelade på O2 Academy Islington (en rätt bra lokal men väldigt liten). Till skillnad från Robyn som var den förra svenska artisten jag såg i London var detta en väldigt svensk tillställning. Det var nog inte många svenska au pairer som satt hemma denna kväll! Det ropades till och med ”En gång till” i pausen. På svenska. Nåväl, bra spelning hur som helst om än något kort.
Videon är för övrigt min första bootleg med iPhonen. Bra bild men förskräckligt ljud tycks det bli. Det verkar rent av som att den klipper ljudet helt och hållet om den tycker att det blir för högt. Undrar om man kan göra en liten öronpropp för mikrofonen?
I torsdags var det så dags för Oasis på Wembley. Konserten jag var på var den första av tre slutsålda spelningar med en publik på 70 000 personer vardera så ganska mycket folk drar de onekligen.
Konserten i sig var nog rätt bra men det blir inte så inlevelsefullt när man som jag sitter på näst översta raden mitt på långsidan. Förutseende som jag föredrar att vara hade jag med mig min kikare men den var för svag för att se särskilt mycket ändå. Dessutom ekade ljudet runt rätt mycket under läktartaket vilket inte heller hjälpte. Och längst upp under taket där jag satt gick det inte att se himlen så det kändes snarare som ett gigantiskt Scandinavium än en fotbollsarena. Till råga på allt hade de dessutom ljudstrul i min favoritlåt Wonderwall.
Nåväl, kul hur som helst både att se Oasis och Wembley Stadium.
I veckan kom äntligen min biljett till Oasis på torsdag. Jag hann bli lite orolig eftersom det var över 4 månader sedan jag beställde biljetten och jag dessutom hunnit flytta under tiden men allt löste sig tillslut. Hoppas nu bara att det blir bra väder. Det blir första gången jag har sittplats på en stadiumkonsert men det går säkert det också. Och det skall bli kul att se Wembley Stadium från insidan.
Av någon anledning verkar det som att konserter kommer i stim och igår var det dags för Patrick Wolf på Electric Ballroom i Camden. Jag är inte något inbitet fan men några bra låtar har han, t.ex. Magic Position nedan, och det var klart sevärt. Och skapligt ljud blev det för en gångs skull på min bootleg – fördelen med att gå på något annat än brötig rock!
Detta inlägg är förresten lite av ett jubilieum då det är det tvåhundrade här i bloggen.
Det är inte så ofta ni behöver se yours truly här på bloggen och tur är väl kanske det men detta videoklipp jag just hittade på Youtube från konserten med Gossip i fredags kan jag inte undanhålla er, även om jag ser ut som ett fån.
Som sista nummer gav sig Beth Ditto ut i publiken och sjöng en ganska stakande version av Tina Turners Private Dancer och det bar sig inte bättre än att hon klämde sig fram och la beslag på min plats vid räcket där jag stod och det blev väldigt trångt. Jag är med andra ord den något obekväme killen precis bakom henne i detta klipp.
Igår var det dags för konsert igen. Denna gång Gossip på Scala. Jag får erkänna att jag betraktat dem lite som ett one hit wonder men det är uppenbarligen inte sant då konserten var årets bästa hittills.
Lite kul var det förresten på slutet när Beth Ditto tog sig ut i publiken och sjöng. Hon lade nämligen beslag på min plats vid räcket där jag stod så hon kom onekligen ganska nära (särskilt som hon inte är direkt liten). Får hålla ögonen på YouTube och se om någon laddar upp ett videoklipp av detta eftersom jag inte kunde med att plocka fram kameran…
I klippet nedan håller hon sig dock på scenen.
Ikväll övergav jag Johan och Teresia för en stund för att gå på konsert med The View i Kentish Town.
Jag har varit nära att gå på Pete Doherty en gång tidigare men det blev inte av den gången vilket var tur då den konserten ställdes in då han åkte i fängelse…
Nu är det ett år senare, Pete kallar sig Peter och han sägs vara ren (nåja). Kvällens konsert var hur som helst riktigt bra och han uppförde sig väl. Bäst var förstås de Libertines- och Babyshambleslåtar han körde men några av hans nya låtar är också riktigt bra, framförallt ”Last of the English Roses”.
Som synes i andra videon uppstod viss tumult under sista låten (helkass security) men på det hela taget var det annars ganska stillsamt.
Jag skippade Franz Ferdinand ikväll – det var ju bara en vecka sedan jag såg dem – och gick på tv-inspelning med The Enemy istället. Konsertmässigt var det kanske ett nerköp men det var nog ändå rätt val för det var intressant att se hur det går till på tv.
Inspelningen var för The Album Chart Show på Channel 4. Totalt var det fyra band som spelade: Frankmusik (playback), James Morrison, någon hiphop-akt och The Enemy. Fast eftersom det var tv var inte riktigt allt på riktigt: bland annat på-annonserade de en massa andra band som inte var med (inklusive omtagningar), för att använda till andra avsnitt: Friendly Fires, Keane, The White Lies, The Script m.fl. Programledaren bytte t.o.m. klänning mellan för att det inte skulle se misstänkt ut. Frankmusik fick dessutom ta om en låt för att det inte blev bra och – värst av allt – innan något band spelade överhuvudtaget fick publiken klappa takten till olika neutrala trumrytmer för att de skulle kunna lägga på musik på bilderna. När banden spelade stod publiken i verkligheten mest stilla och filmade med sina kameramobiler.
Allt är inte som man tror på tv.
Slutresultatet tror jag dock inte att jag behöver se. I monitorerna såg produktionen mest ut som Idol – lite för bra belysning och väldigt för mycket kameraåkningar.
Bästa konserten på länge! Rena turen att jag kom iväg på Kaiser Chiefs på Webley Arena (inte att förväxla med stadion) ikväll – bokade för bara en vecka sedan och är man så sent ute brukar det vara rätt kört att få biljetter till det mesta. Konserten var inte dåligt alls – bra drag, schyst ljud (framgår inte riktigt av videon…), jag hade hur bra plats som helst, bandet spelade alla låtar de borde och publiken på 12 000 var taggad. Arenan är dessutom en av de bättre. Det är andra gången jag är där men nu när Astoria är borta är nog denna arena min favorit.
I torsdags var jag på NME Big Gig på The O2. Det var väl tyvärr lite sådär. White Lies var ok men lite för deppiga, Crystal Castles är inte min kopp te, Franz Ferdinand (se videon) var förstås bra men arenan för stor och The Cure hejdlöst långtråkiga. De senare spelade inte en enda låt jag kände igen och jag höll faktiskt på att somna.
Kul hur som helst att se arenan, f.d. Millennium Dome med kapacitet för 20 000. Det var väl inte riktigt fullsatt men ganska så det är ju lätt den största inomhuskonserten jag varit på. Storleken gjorde dock tyvärr att ljudet var ganska dåligt.
Hade förresten ingen aning om att det låg så mycket restauranger och saker där inne i domen – det kändes lite som Las Vegas med en lång gata med låtsashus på sidorna inomhus.
Nåväl, om en dryg vecka är det dags för Franz Ferdinand igen.
Såhär i mellandagarna är det ju dags för årskrönikor av olika slag och här kommer min musikaliska sådana i videoform. Det har ju hunnit bli några konserter under året:
Mark Ronson 23/2, The Kooks 25/2, The Enemy 31/3, Amy Macdonald 20/5, MGMT 21/5, The Pigeon Detectives 7/6, Robyn 8/6, The Fratellis 18/8, Razorlight 2/10, Dirty Pretty Things 14/10, Last Shadow Puppets 26/10, The View 21/11
Hittills för nästa år har jag bokat Franz Ferdinand och NME Awards Big Gig featuring The Cure men det blir nog snart några till. Synd bara att Astoria rivs den 15 januari. Jag som hade fått 2 minuters promenad dit om jag får lägenheten jag tittat på.
Ikväll var jag jag på The View på London Astoria. ”Stor popmusik” som Hardy Nilsson på fanzinet Common People skulle sagt. Lite småstökig publik som fick in ett par hyfsade träffar med ölburkar och bandet kallade dem i gengäld både f*cking punk och c*nt – men bra drag var det iaf.
Ikväll var det dags för Last Shadow Puppets på Hammersmith Apollo. Min plats var riktigt sopig, allra längst bak. Jag fick dessutom en biljett över eftersom Brent som skulle följt med inte kunde men den var helt osäljbar utanför när de såg att den var ”rear circle standing”. £28 rakt i soporna således. Nåväl, helt ok konsert iaf.
(Orkestern i bakgrunden syns inte så bra i videoklippet men dirigenten skymtar iaf)
Konsertsäsongen fortsätter. Igår var jag på Dirty Pretty Things på Roundhouse. Bra spelning och bra lokal.
Börjar bli en del konserter nu igen och kväll var jag på Razorlight på the Forum. Tyvärr får jag nog säga att jag är en smula besviken: lokalen och bitvis ljudet var inte mycket bra och vissa låtval sådär (det kommande albumet fick nog lite för mycket plats). Fast när det var bra var det bra. Det mest notabla var kanske att de bytte ut hela trumsetet mitt i konserten, det har jag aldrig sett förr.
Razorlight har jag däremot faktiskt sett live en gång innan – den gången var på Ullevi där de var förband åt U2.
Tre konserter till har jag bokat in de närmaste 7 veckorna. Kul att konsertsäsongen är igång igen!
Det har blivit lite glest mellan konserterna nu när det är sommar och därmed festivalsäsong så att alla band är upptagna. I lördags gick jag dock av en slump förbi Apple Store (skulle klämma på en iPod Nano som jag fortfarande inte har lyckats övertyga mig själv om att jag behöver) och fick se ett anslag för att The Fratellis skulle ge en gratiskonsert i butiken för att spela in ett live-album för iTunes. Ikväll var det så dags.
Inte så bra lokal eller arrangemang (kändes lite som att de mest var ute efter att ha en kö utanför butiken i marknadsföringssyfte) men ändock ett band att pricka av på listan med band jag vill se. Och så fick man 10 gratis låtar på iTunes. Får nog nästan köpa inspelningen från ikväll när den släpps på fredag.
Nästa band jag skall se är just nu Dirty Pretty Things i oktober men jag hoppas nog klämma in åtminstonne något mer innan dess.
Konserter tycks av någon anledning komma i stim och igår var det dags för Robyn på Astoria. Det är ganska intressant hur hon har utvecklats musikaliskt genom åren – jag hade aldrig kunnat föreställa mig för 15 år sedan att jag skulle gå på en Robyn-konsert och än mindre i London. Före konserten föreställde jag mig att den skulle vara en ganska svensk angelägenhet men överraskande nog hörde jag ingen prata svenska på hela kvällen. Riktigt bra konsert var det dessutom.
Uppdaterad: Laddade upp videoklippet igen för det var något konstigt med det förra
Äntligen har jag fått se någon slå sönder en gitarr på scen. Banden jag ser på brukar annars ha för liten budget eller för stort förstånd men The Pigeon Detectives rockade loss rätt bra igår på Brixton Academy.
En lyckad kväll, inte minst som jag tror att den karibiska restaurangen vi käkade på var den som Niclas och jag missade när jag var där senast för två år sedan eller vad det kan ha varit.
Fick med mig en kollega på MGMT på London Astoria. Bitvis surrealistiskt (jag var inte riktigt beredd på sångarens kaftan) men bra.
Ikväll var det äntligen dags för konsert igen vilket var ett välkommet avbrott i allt jobb. Amy Macdonald var väl kanske inte den rockigaste konserten jag någonsin varit på (ganska mycket kavajer i publiken och vakterna behövde inte direkt lyfta någon över staketet) men det var helt ok ändå. Bäst var nästan en cover på The Killers When You Were Young men Poison Prince nedan var ju förstås också bra.
Ikväll var jag på The Enemy på London Astoria. Mycket bra konsert med bra drag och ytterligare en sak att bocka av på min lista över band jag vill se.
Jag lyckades inte beställa biljetter till mina favoriter The Kooks på London Astoria. De sålde slut väldigt fort men jag drog in till stan ikväll ändå för att prova lyckan på svarta marknaden. Killen jag försökte köpa av först började med £80 vilket jag tyckte var såpass löjligt att jag inte orkade med honom, även om han raskt gick ner till £40. Rätt snabbt lyckades jag dock köpa en biljett av en tjej som hade en över för £30 vilket kändes bättre.
Konserten var hur som helst riktigt, riktigt bra. Nu är första väsentliga punkten på min Att-Göra-i-London-lista avklarad.
Som ren bonus var One Night Only förband.
Igår var jag på Mark Ronson på Hammersmith Apollo. Inte riktigt min musik men det var skapligt drag ändå. Ganska kul format på konserten också, eftersom Ronson inte sjunger själv. Istället var det en strid ström av gästartister (inga direkta superstjärnor och inte Amy Winehouse som jag hoppats på) och ett tio-manna husband på scenen. På sätt och vis kändes det lite som Alla Skall Bada med Galenskaparna.
I 30-årspresent fick jag en biljett till Hard-fi:s spelning på Wembley Arena (inte att förväxla med Wembley Stadium som ligger intill) och i tisdags var det tillslut dags. Kändes en smula konstigt att gå ensam på konsert (eller, ja, jag och 10 000 andra men ändå) men det var ändå en schyst konsert – och på slutet tog det sig riktigt bra. Blev även imponerad över själva arenan, från det att konserten var slut tills jag stod utanför tog det nog bara 20 sekunder och inte heller tunnelbanestationen hade några som helst problem att svälja folkhopen. Fast det är klart, den är ju dimensionerad för stadion.