Teater: Sex With a Stranger
London, måndag 6 februari 2012 kl 23:31
Det ser ju en smula ekivogt ut att ha ”Sex With a Stranger” nedskrivet i almanackan men kvällens pjäs på Trafalgar Studios visade sig tyvärr vara något av en besvikelse.
Enligt beskrivningen var det ”a cheerless morass of uncertainly, boredom, loneliness and empty lust” och de två relationerna som utforskades – den mellan en kille och en tjej han följt med hem från krogen och den med hans flickvän som han vuxit ifrån – hade nog var för sig kunnat vara intressanta men försöket att täcka in båda gjorde att det, när föreställningen var slut efter blott 75 minuter, kändes som ”var det allt?”. Synd och slöseri på goda skådespelare och vad som nog är min favorit bland teaterlokaler.
Teater: Three Days in May
London, tisdag 31 januari 2012 kl 22:58
Jag gillar verkligen att gå på teater och lär man sig dessutom något är det ju ännu bättre. Som ikväll när jag såg pjäsen Three Days in May på Trafalgar Studios, vilken avhandlade ett litet stycke historia jag inte haft koll på tidigare.
Tydligen var britterna inte fullt så beslutsamma som man skulle vilja tro i inledningsskedet av andra världskriget. Våren 1940 kämpade den nytillträdde Churchill med att ena krigskabinettet, där Tory förespråkade att förhandla fram en fred med Tyskland och ge upp ett antal kolonier för att bevara det brittiska självstyret och undvika att brittiska städer bombades, medan Labour ville fortsätta kriget, kosta vad det kosta ville. Vi får nog vara ganska nöjda att det slutade som det gjorde.
En mycket intressant pjäs.
The Wizard of Oz
London, tisdag 24 januari 2012 kl 22:24
En sak jag kommer att sakna när jag flyttar är att kunna gå och se en show i West End och sedan bara ha 10 minuters promenad hem. Inte för att jag gör det särskilt ofta men det är en upplyftande tanke att kunna!
Nåväl, ikväll var jag hur som helst och såg The Wizard of Oz. Stora musikalproduktioner är oftast inte min favoritform av teater då jag brukar uppskatta det lite mer subtila men jag får nog ändå säga att kulisserna var fascinerande. Fantastiskt snyggt gjort och på gott och ont lämnades verkligen inget åt fantasin.
Musikmässigt får jag nog dock säga att det inte var några ståpälsnummer och inte ens Somewhere Over the Rainbow var särskilt storslagen. Allt det sagt tycker jag ändå att det var en trevlig föreställning och för mig som aldrig orkat se klart hela filmen var det kul att få veta hur det gick!
Kvällens största stjärna tycker jag annars var Dorothys hund. Fatta vilket märkligt liv den hunden måste ha när den upplever exakt samma sak varje kväll!
Teater: Execution of Justice
London, fredag 13 januari 2012 kl 08:51
Igår kväll var jag och ett par kompisar på Southwark Playhouse och såg föreställningen Execution of Justice om rättegången mot mannen som sköt Harvey Milk och varför han inte dömdes för mord.
Anledningen till att vi bokat just denna kväll var att det efter föreställningen hölls en frågestund med Harvey Milks brorson, Stuart Milk. Jag blir mer och mer övertygad om att alla teatrar och filmer borde ha frågestund efter – mycket bättre att få höra från de som faktiskt vet än snillen spekulerar i någon bar efteråt!
Och jag har några teatrar till bokade de kommande veckorna. Kul!
Chalmersspexet 2011 i Svenska Kyrkan
London, lördag 12 november 2011 kl 23:38
Ikväll var det dags för en årliga föreställningen av Chalmersspexet i Svenska Kyrkan här i London och som gammal chalmerist (med betoning på gammal – jösses vad unga chalmeristerna är nu för tiden!) fick jag ju dra mitt strå till stacken och gå dit.
Ett spex är alltid ett spex och det var så klart underhållande. I vanliga fall brukar de ju dock även vara lite allmänbildade men i år kändes historien om Marie Curie lite väl långsökt. Kanske börjar de få slut på användbara historier?
Efter föreställningen hamnade vi på en libanesisk restaurang på Edgware Road. Det var väldigt gott och trevligt – att Edgware Road bara är 10 minuters promenad hemifrån är definitivt något jag borde utnyttja oftare.
Teater: Yes, Prime Minister
London, onsdag 26 oktober 2011 kl 22:51
Det kan antagligen ses som en indikation på hur länge den finansiella krisen i EU pågått, att man kan uppleva den på teater…
Vi får väl dock hoppas att det i verkligheten inte är fullt så illa som i denna pjäs där premiärministern försöker få till ett lån från en oljerik f.d. sovjetstat men dess utrikesminister i utbyte vill ha en minderårig prostituerad, vilket förstås ställer till ett väldigt dilemma. Det låter kanske lite tungt för en komedi men likt tv-serien blir det faktiskt riktigt underhållande. En klart sevärd pjäs på en mysig liten teater, Gielgud Theatre.
The Railway Children
London, onsdag 19 oktober 2011 kl 23:02
Ikväll såg jag en pjäs på en tågperrong. Närmare bestämt The Railway Children på Waterloo Station, där de övergivna Eurostar-perrongerna (Eurostar går nu för tiden från St Pancras) är den passande scenen för en historia kretsande kring järnvägen.
Själva pjäsen var absolut underhållande men gjorde kanske inget direkt livsavgörande intryck. Den stora behållningen var istället lokalen och tågkänslan var inte att ta miste på när man under pjäsens gång hörde och kände lukten av de riktiga tågen några spår bort. Och det var onekligen rätt fräckt när ett riktigt ånglok gjorde entré på scenen (även om jag ärligt talat blev lite besviken på att ångmaskinen inte var igång, vilket jag ju dock inser inte vore så lämpligt).
Klart sevärt, med andra ord!
(Jag hoppas för övrigt att ni uppskattar att jag i detta inlägg lyckats undvika ordvitsar som att ”föreställningen gick som på räls” och hade ”Loket i huvudrollen”)
På operan
London, lördag 8 oktober 2011 kl 00:08
Det var, om jag minns rätt, 11 år sedan jag var på opera senast och ikväll när en kollega hade en gratisbiljett över till The Passenger på English National Opera tvekade jag inte att följa med. Dock får jag som ovan operabesökare säga att det är en ganska ineffektiv konstform. Trots att storyn var rätt enkel – om än intressant: gammal tysk lägervakt möter gammal lägerfånge med tillbakablickar till lägret där vakten tyckte sig ha varit hygglig men i själva verket var ganska otäck – tog det dem en väldigt lång stund att berätta den. Jag föredrar nog vanlig, hederlig teater och som tur är har jag en sådan bokad om inte allt för länge.
Batman Live
London, onsdag 31 augusti 2011 kl 22:56
Klokt nog förväntade jag mig inget större skådespeleri under kvällens Batman Live på O2 men en sak jag inte var beredd på var vilken cirkus det var. Då menar jag inte cirkus som i ståhej utan cirkus som i… cirkus. Föreställningen bestod nämligen till en väldigt stor del av akrobatik och den något tafatta storyn hamnade mer än en gång i bakgrunden för alla cirkuskonster.
Nåväl, snyggt, välgjort och påkostat var det i alla fall (om man bortser från Läderlappens dräkt som var jätteful).
Fast skall jag vara helt ärlig så var kvällens största behållning gatumusikanten på tunnelbanestationen som spelade Batman-signaturen. För den fick vi aldrig höra där inne i O2.
Utomhusteater vid City Hall
London, söndag 7 augusti 2011 kl 09:51
Gårdagens promenad tog mig som sagt via spektakulära omvägar bort till Tower Bridge och där hamnade jag på gratis utomhusteater på The Scoop vid City Hall – The Mother av Bertolt Brecht.
Trots den nyss soliga och fina kvällen kom det typiskt nog en ordentlig regnskur precis samma minut som föreställningen började så det blev lite blött men å andra sidan blev det snart en spektakulär regnbåge. Och föreställningen var klart sevärd, om än utan någon riktig wow-faktor.
The Mother visas fram till 4 September.
Teater: London Road
London, tisdag 2 augusti 2011 kl 23:36
En dokumentärmusikal baserad på ett seriemord på fem prostituerade i Ipswich 2006 kan låta lite som en chanstagning – och för all del även ganska osmakligt – men jag är verkligen glad att jag följde med en kollega på London Road på National Theatre ikväll.
Mördaren och själva morden behövde vi aldrig se – istället bygger hela pjäsen på samtal och intervjuer med de boende på London Road om deras upplevelser. Under tiden mördaren går lös, grips och döms talar och sjunger de till oss i samtal hemma i soffan, grannsamverkansmöten och på puben. Genom monotona sånger med ovanliga refränger i stil med ”Det är rätt obehagligt och alla är ganska, öhh, nervösa faktiskt” får vi historien berättad för oss i andra och tredje hand.
Men det fungerar. Och känns väldigt äkta.
Jag kan varmt rekommendera ett besök!
Eric’s Tales of the Sea
London, söndag 17 juli 2011 kl 00:04
Ett nyhetsbrev i min mejlbox igår tipsade mig om sista föreställningen av Eric’s Tales of the Sea på Soho Theatre, en föreställning med den före detta ubåtsmannen Eric som efter 17 år i Royal Navy sadlat om och blivit komiker. På ett väldigt underhållande och opretantiöst vis delade han med sig av livet på en atomubåt med historier om mat, invigningsriter, hajar, kamratskap och fria uppstigningar. Som gammal flottist värmde det förstås hjärtat lite extra, även om vi svenskar ligger lite i lä av britterna vad gäller exotiska miljöer.
Pappa, jag tror att det här hade varit en föreställning i din smak!
Legally Blonde the Musical
London, måndag 4 juli 2011 kl 23:11
Istället för att tvätta och handla gick jag ikväll och såg musikalen Legally Blonde på Savoy Theatre i sällskap med en kollega och jag vågar nog säga att det blev en mycket trevligare kväll än vad det annars skulle ha blivit.
Det var väl kanske inga direkta brottarhits musikmässigt men ändå ganska medryckande och väldigt underhållande. Och mest imponerad var jag av de två hundarna på scenen, vilka förstås även drog de största applåderna. Undrar om skådespelarna hatar dem?
Flugornas Herre i Regents Park
London, måndag 30 maj 2011 kl 23:33
Något som brukar imponera på mig när jag går på teater är hur de med väldigt simpla medel som lite ljud och ljus lyckas förmedla en atmosfär. Kulissen till föreställningen av Flugornas Herre på Open Air Theatre i Regents Park, där jag var i kväll, imponerade dock på ett helt annat vis. Den kunde nämligen knappast beskyllas för att vara simpel då den bestod av ett riktigt flygplansvrak!
Det var första gången jag var på en utomhusteater men formatet passade pjäsen oerhört väl. Och det gjorde inte särskilt mycket att det regnade för de unga skådespelarna gjorde en utmärkt insats trots vädret. Fast lite ironiskt var det allt att när det skulle åska i pjäsen, då slutade regnet för att sedan börja igen när vädret på scenen skulle bli bättre igen!
Jag trodde ärligt talat inte att det kunde gå att få till en sådan stämning utomhus (det är därför jag inte är så road av utomhuskonserter) men att kvällen omkring oss blev mörkare allt eftersom historien blev ruskigare kändes väldigt naturligt. Regnet gjorde det lite extra eländigt och facklorna och eldarna gjorde sig väldigt väl mot den mörka himlen. Mycket bra.
Teater: Sex Idiot på Soho Theatre
London, lördag 9 april 2011 kl 10:13
Shakespeare, som jag var på i förra veckan, var ju inte riktigt min kopp te så jag bestämde mig för att se något mer… kontemporärt. Och det lyckades jag med!
Sex Idiot på Soho Theatre är ett stycke performance art där en tjej genom monolog, sång och dans berättar den sanna historien om när hon fick reda på att hon hade en könssjukdom och gav sig ut för att ta reda på som gett den till henne. Faktiskt väldigt underhållande och rent av en smula tankeväckande. Fast man får inte vara pryd!
Efter föreställningen blev det utgång och rent av ganska sent. Hela veckopengen gick på cocktails! Fantastiskt trevligt!
Så nu blir det till att plundra kakburken (där jag stoppar pengarna när det blir något över av veckopengen) så att jag får en ordentlig engelsk frukost idag, för det kan behövas.
Fångar på Towern
London, lördag 2 april 2011 kl 00:16
Jösses vad tiden går – när jag räknar efter var det 17 år sedan jag besökte Towern senast! Hög tid för ett återbesök kan tyckas så när jag såg att det gavs två specialföreställning av Shakespeares Richard III köpte jag biljetter till den ena och fick med mig en före detta kollega.
Jag inser att jag nu avslöjar mitt bristande intellekt men pjäsen visade sig tyvärr vara en besvikelse, jag som annars älskar teater. Även om jag ansträngde mig för att höra och förstå vad de sa var det stört omöjligt att hänga med i storyn. Skådespelarnas moderna kläder kändes dessutom fullkomligt mallplacerade i miljön och gjorde det omöjligt att se vem som skulle föreställa vad. Hade de inte kunnat modernisera dialogen istället?
Vi bestämde oss således för att smita iväg i pausen men blev snopet nog stoppade av en Beefeater utanför lokalen som meddelade att vi inte kunde bli utsläppta förrän klockan 22. Det blev därmed till att ta en öl till i caféet i väntan på frigivning. Personalen påpekade flera gånger att föreställningen nu började igen.
När vi klockan tio försiktigt kikade ut genom cafédörren marscherade det förbi två soldater med bajonettförsedda maskingevär över den mörka, folktomma borggården så vi väntade för säkerhets skull tills de var på behörigt avstånd innan vi till slut tillsammans med övriga rymlingar kunde smyga oss ut till friheten. Äntligen fria!
Med andra ord är jag nu i gott sällskap med Rudolf Hess och Guy Fawkes med att ha hållits fången på Towern. Det är inte helt omöjligt att jag väntar 17 år igen till nästa besök.
Avenue Q på Richmond Theatre
London, onsdag 2 mars 2011 kl 23:35
Det var ett tag sedan jag var på teater senast och därför blev jag väldigt glad när en f.d. kollega hörde av sig och hade köpt biljetter till Avenue Q. Kanske inte exakt vad jag hade tänkt mig, i och med att det är en dockmusikal med mupparna-liknande figurer, men det är ju en början i alla fall.
Föreställningen, som nu för tiden hålls i Richmond och inte i West End, var faktiskt rätt underhållande. Och verkligen inget för barn!
Chalmersspexet i Svenska Kyrkan
London, söndag 14 november 2010 kl 09:21
Jag missade fyrverkeriet igår kväll och följde istället med Wille & Bea på Chalmersspex i Svenska Kyrkan. Spexet har en föreställning här i London varje höst när de raska chalmeristerna hjälper till att bygga upp kyrkans julbasar och årets spex, Kristian Tyrann, var tydligen det 25:e att sättas upp i London.
Trots att jag är gammal chalmerist var det evigheter sedan jag var på spexet senast så det var förstås himla kul. Lokalen fick det väl kanske dock att kännas lite taffligare än i Stenhammarsalen och efter första akten var jag lite tveksam men det tog sig ordentligt till andra.
Ett spex är alltid ett spex och sådär härligt klämkäckt. Och så är det ju folkbildande också.
Musikal i repris
London, torsdag 2 september 2010 kl 23:24
Jag såg musikalen Priscilla redan för ett år sedan men när min f.d. kollega undrade om jag ville ha hans överblivna extra biljett passade jag förstås på att följa med. Biljetterna kostade bara £10 så det var rätt dålig platser men det var trevligt ändå. Och musikalen höll absolut för att se en andra gång.
Jag är lite nöjd med att det faktiskt blivit några stycken teater- och musikalföreställningar i år. Mer sådant, hoppas jag. Jag borde nog passa på att klämma in någon till nu när det är flera veckor kvar till nästa konsert.
I övrigt har det varit en väldigt kort arbetsvecka. I måndags var det bank holiday, idag slank vi iväg vid lunch för att fira en kollega som slutar och imorgon har jag utbildning hela dagen för att lära mig Cucumber. Testramverket, alltså – inte grönsaken.
Teater: Wolfboy på Trafalgar Studios
London, tisdag 27 juli 2010 kl 23:10
Ikväll var jag och såg Wolfboy, en ”psyko-sexuell musikalisk triller”(!). Musikalen, om man kan kalla den så, handlar om två killar på ett mentalsjukhus, den ene har försökt begå självmord och den andre tror att han är en varg. Båda har väldigt mörka hemligheter i bagaget och det är långt ifrån en feelgood-föreställning. Det behöver ju i sig absolut inte vara en dålig sak men tyvärr blir denna föreställning aldrig särskilt engagerande.
Trafalgar Studios 2 är en lyxigt liten lokal med en kapacitet på knappa 100 pers. Förra gången jag var där satt jag längst bak på rad 3. Idag hamnade jag på första raden och fick dra in knäna för att skådespelarna inte skulle snubbla. Upplagt för en intim föreställning med andra ord. Tråkigt nog blir det inte riktigt så då allt förstörs av försöket att göra det hela till en musikal. Den enformiga och inte särskilt njutbara musiken är förinspelad – tillsammans med rösten inne i vargpojkens huvud – och skådespelarna tvingas trots den minimala lokalen använda mikrofoner. Vad som hade kunnat vara en fängslande historia kvävs av musiken som faktiskt är på en sådan nivå att jag hade kunnat ha skrivit den själv – mestadels slumpvisa toner upp och ner – och tyvärr sjunger skådespelarna den inte särskilt väl heller. Då hjälper det inte med en bra story och i övrigt duktiga skådespelare.
Jag skrev häromdagen att jag alltid tycker om teater men det är uppenbarligen inte helt sant. Och då har ändå två av skådespelarna minsann varit med i Hollyoaks på tv.
Teater: Enron
London, lördag 24 juli 2010 kl 00:48
Ikväll var jag med en f.d. kollega och såg pjäsen Enron om kraschen i det amerikanska energibolaget med samma namn. Går det att göra en underhållande teater om en bolagskrasch based on a true story, undrar ni. Ja, faktiskt, visar det sig.
Jag tycker alltid om teater men denna föreställning var dessutom väldigt pedagogisk och lärorik. Jag har aldrig uppfattat riktigt vad som hände Enron så att få hela historien berättad var väldigt intressant. Och vad som skulle kunna bli väldigt torrt och tråkigt fungerar förvånansvärt bra som teater dessutom.
Det kanske låter som en chanstagning att låta skulder åskådliggöras av dinosaurier med lysande röda ögon, revisionsfirman av en buktalare och Lehman Brothers av en inte allt för begåvad siamesisk tvilling med det gör det hela väldigt illustrativt. Och underhållande.
Teater: The Man på Finborough Theatre
London, lördag 12 juni 2010 kl 23:16
En sak som jag verkligen borde göra mycket oftare är att gå på teater. Om man bortser från musikaler var det faktiskt över ett år sedan sist vilket är under all kritik med tanke på hur mycket jag tycker om det och hur mycket det finns att välja på i London. Ikväll var det med andra ord hög tid att göra något åt saken.
Jag hamnade på pjäsen The Man på Finborough Theatre och väl där visade sig både teater och pjäs ha ett ganska lustigt upplägg. Teatern då den låg på ovanvåningen av en pub och bara rymde 30 pers och pjäsen då den utspelade sig kring en samling kvitton och en självdeklaration. När man kom in fick var och en i publiken ett kvitto i handen som huvudpersonen sedan samlade in ett i taget och berättade historien bakom, då och då konverserandes med skatteverket (en tjej sittandes ute i publiken), för att på så vis i slumpvis ordning bygga upp historien om ett nu avslutat förhållande och broderns död.
En väldigt god idé som faktiskt funkade rätt bra men tyvärr blev det aldrig helt engagerande. Och medan det var slump vilket kvitto som kom när kändes improvisationen inte särskilt äkta. Men kul var det ändå.
Shakespeares födelsedag
London, söndag 18 april 2010 kl 21:50
Idag hade Shakespeare’s Globe Theatre öppet hus med anledning av William Shakespeares födelsedag. Jag tyckte att det var ett bra tillfälle att få se teatern från insidan så jag passade på att ta en promenad dit bort längs floden i vårsolen.
Det är onekligen en ganska häftig byggnad och kul att se den även om det inte förevisades någon riktig pjäs. Jag borde verkligen gå dit och se en föreställning någon gång.
Billy Elliot The Musical
London, lördag 6 mars 2010 kl 15:38
Jag går inte så ofta på teater men när jag gör det brukar jag ärligt talat föredra det lite subtila. Filmen om Billy Elliot är ju en liten lågmäld historia om en pojke och hans balettambitioner mitt under 80-talets gruvstrejk och en spektakulär musikalversion känns inte nödvändigtvis som en given hit men efter att jag såg den igår är jag faktiskt helt såld.
Billy Elliot själv var precis hur duktig som helst – föreställningen var nästan 3 timmar lång och bortsett från pausen var grabben i princip oavbrutet på scenen sjungandes, skådespelandes och dansandes. Och vilken dans sedan. När han började göra frivolter blev jag lite orolig men det insåg jag snart att jag inte behövde vara.
Rent musikaliskt hade jag nog ärligt talat hoppats på en gnutta starkare låtar då det är Elton John som skrivit musiken men helhetsintrycket är faktiskt ändå lysande. Stående ovationer!
Äntligen en teater
London, tisdag 17 mars 2009 kl 21:55
Ikväll kom jag äntligen iväg på teater. Föreställningen jag såg hette ”The New Boy” och hade Nicholas Hoult i huvudrollen (Tony i Skins och pojken i About a Boy). Pjäsen var riktigt bra och ett extra plus var den pyttelilla lokalen som gjorde att det kändes väldigt personligt. Trots att jag satt längst bak var det på rad 3.
Det där med teater är ett nöje som jag försakat sedan jag flyttade till London (har väl haft fullt upp med alla konserter) och det skall jag försöka råda bot på. Jag fascineras verkligen av hur de med enkla medel kan skapa en så genuin upplevelse. I den här pjäsen bestod dekoren av två bänkar, några skåp och en whiteboard men ändå lyckas de med lite ljus och ljud skapa så helt olika miljöer och genom att bara byta t-shirt blir det tydligt hur tiden går.
På tal om att tiden går – i morgon är det fredag för mig. Jag är ju ledig resten av veckan.
Magnus i London
Etabl. 2007Om mig
Jag heter Magnus och bor i London. Profil »
Min blogg och jag har flyttat! Följ gärna mitt liv i Manchester på
