The Karate Kid
Efter en tämligen slapp dag hemma i soffan med först formel 1 och sedan lite smånördande med datorn framför eftersnacket (de diskuterade Alonsos inte särskilt snygga seger ganska länge) gav jag mig ut för att ta en fika men efter att ha satt i mig en imponerande del av ett Ballerina-paket var jag egentligen inte särskilt fikasugen. Istället hamnade jag på förhandsvisning av nya Karate Kid på Leicester Square.
När jag först hörde talas om att de spelat in en ny version av denna 80-talets kronjuvel kände jag viss irritation. Kan inte någonting få vara i fred? Även om man får ge dem att det är modigt att försöka men till vilken nytta?
Till min förvåning upptäckte jag dock ikväll att de faktiskt lyckas med balansgången mellan att hålla sig nära originalet (storyn följer originalet väldigt nära) och att ändra tillräckligt för att motivera filmens existens och ge den egna fötter.
Greppet att flytta handlingen från Kalifornien till Kina fungerar bra. Det ger vackra miljöer och tydliggör ännu mer utanförskapet grabben känner. Jackie Chan som läraren gör ett bra jobb och fightingscenerna är bättre än den föregående filmen. Trots att Karate Kid denna gång faktiskt är ett riktigt barn, hälften så gammalt som originalet.
Fast lite läskigt var det allt att promenera hem genom China Town efter att ha sett elaka kinesiska barn på vita duken i dryga två timmar. Jag klarade mig dock utan incidenter.


Min blogg och jag har flyttat! Följ gärna mitt liv i Manchester på
