Kvällens söndagsöl i Soho med en kompis blev en trevlig helkväll då den fortsatte med middag på den japanska restaurangen Koya och sedan en intressant, tofu-liknande kinesisk dessert på Golden Gate Dessert House i China Town. Just desserten är nog inget jag behöver äta igen men kul att prova.
Packningen inför flytten fortskrider och muren av flyttlådor i hallen växer. Eftersom jag kommer att packa ner köksprylarna nästa helg passade jag igår på att ha en liten utflyttningsmiddag med min flatmate framför TV:n där det visades About a Boy.
Min Mac Mini är redan nedpackad så då får man ju rätta sig efter tv-tablån.
De dagar jag är uppe på nya jobbet i Manchester har jag faktiskt inte så mycket emot de två timmarna på morgontåget, för det är ganska trevligt att sitta och läsa iPad-tidning och se det engelska landskapet svepa förbi. Vägen hem är dock desto segare när det är kolmörkt utanför, jag är trött och allt jag vill är att komma hem.
Fast nu är det ju bara två och en halv vecka kvar innan jag börjar fulltid där uppe!
Det ser ju en smula ekivogt ut att ha ”Sex With a Stranger” nedskrivet i almanackan men kvällens pjäs på Trafalgar Studios visade sig tyvärr vara något av en besvikelse.
Enligt beskrivningen var det ”a cheerless morass of uncertainly, boredom, loneliness and empty lust” och de två relationerna som utforskades – den mellan en kille och en tjej han följt med hem från krogen och den med hans flickvän som han vuxit ifrån – hade nog var för sig kunnat vara intressanta men försöket att täcka in båda gjorde att det, när föreställningen var slut efter blott 75 minuter, kändes som ”var det allt?”. Synd och slöseri på goda skådespelare och vad som nog är min favorit bland teaterlokaler.
Ett guldkorn från gårdagens rundtur var lokalen där vi samlades innan själva rundturen började, The Building Centre nära Tottenham Court Road. Där fanns nämligen en väldigt intressant och detaljerad modell av London.
Modellen var några år gammal så flera av de planerade byggnaderna (markerade med vitt) har nu byggts medan andra fortfarande är på gång.
Och den täckte förstås även min egna lilla bit av London. Den lilla parken runt hörnet är nog en av de saker jag kommer att sakna mest när jag flyttat.
Jag har trivts ganska bra med vintern så som den varit hittills med omkring 10 plusgrader så efter nattens snöfall tog det emot lite att kliva utanför dörren för att köpa tidningen.
Med tre veckor kvar i London kände jag för att göra något londonmässigt så jag bokade in mig på en arkitekturrundvandring, ”Hidden West End”, vilken framför allt fokuserade på Bloomsbury.
Det var väldigt intressant och lärorikt (men kallt!) och jag blev helt klart sugen på att sätta mig in lite mer i det där med arkitektur. Bilderna jag tog blev väl inte direkt jättespännande men här är t.ex. Englands äldsta town house:
Och här ett tydligt exempel på hur en viktoriansk arkitekt (till vänster) låtit sig inspireras av det georgianska huset bredvid.
Jag tror förresten att jag lärde mig tillräckligt om byggnadsstilar för att kunna konstatera att huset där jag bor torde vara georgianskt (sent 1700-tal till tidigt 1800-tal), vilket är betydligt äldre än jag trodde. Nu när jag googlade hittade jag faktiskt en karta från 1799 där min gata finns med men bara några kvarter väster ut tar bebyggelsen slut och övergår i ett öppet fält. Vansinnigt fascinerande att tänka sig!
Idag är en dag för långkalsonger och varm choklad.
Bror Anders är i stan med några kompisar över helgen och på väg hem från jobbet igår gjorde jag dem sällskap för en öl. Får se om det kanske även blir en kaffe idag.
Som framgått av mina tweets har jag idag fixat en lägenhet i Manchester. Jag hade tre visningar bokade på kvällen men lustigt nog blev det ingen av de lägenheterna utan istället en som jag kollade på för ett par veckor sedan. Då var det någon annan som tog den men den personen måste ha dragit sig ur för idag var den plötsligt tillgänglig igen, så jag slog till.
Lägenheten är en liten men fräsch, centralt belägen one bedroom flat (tvåa, alltså) nära tågstationen, varifrån även spårvagnen till kontoret går. Området verkar trivsamt med ett skapligt utbud av restauranger och barer och ledigt gångavstånd överallt i centrum. Det är även nära universitetet, vilket jag ser som ett plus då det innebär att det rimligen är hyggligt folk ute och rör sig alla tider på dygnet, så att man kan känna sig trygg när man lullar hem om natten. Nackdelen är att inflyttning inte är förrän 1:e mars och då jag kommer att vara fulltid uppe i Manchester från den 27:e februari blir det några nätter på hotell men det känns som ett överkomligt pris för att ha ett bra boende ordnat.
Fast vad är grejen med engelska hyresvärdar och glasbord, stålrörsstolar och magnoliafärgade väggar?
Jag gillar verkligen att gå på teater och lär man sig dessutom något är det ju ännu bättre. Som ikväll när jag såg pjäsen Three Days in May på Trafalgar Studios, vilken avhandlade ett litet stycke historia jag inte haft koll på tidigare.
Tydligen var britterna inte fullt så beslutsamma som man skulle vilja tro i inledningsskedet av andra världskriget. Våren 1940 kämpade den nytillträdde Churchill med att ena krigskabinettet, där Tory förespråkade att förhandla fram en fred med Tyskland och ge upp ett antal kolonier för att bevara det brittiska självstyret och undvika att brittiska städer bombades, medan Labour ville fortsätta kriget, kosta vad det kosta ville. Vi får nog vara ganska nöjda att det slutade som det gjorde.
En mycket intressant pjäs.
Min blogg och jag har flyttat! Följ gärna mitt liv i Manchester på
