Jag såg musikalen Priscilla redan för ett år sedan men när min f.d. kollega undrade om jag ville ha hans överblivna extra biljett passade jag förstås på att följa med. Biljetterna kostade bara £10 så det var rätt dålig platser men det var trevligt ändå. Och musikalen höll absolut för att se en andra gång.
Jag är lite nöjd med att det faktiskt blivit några stycken teater- och musikalföreställningar i år. Mer sådant, hoppas jag. Jag borde nog passa på att klämma in någon till nu när det är flera veckor kvar till nästa konsert.
I övrigt har det varit en väldigt kort arbetsvecka. I måndags var det bank holiday, idag slank vi iväg vid lunch för att fira en kollega som slutar och imorgon har jag utbildning hela dagen för att lära mig Cucumber. Testramverket, alltså – inte grönsaken.
Först långlunch på Jamie Oliver-restaurang och sedan direkt till puben. Ganska så nice.
Som londonbo förväntas man ju hysa visst förakt mot turister och turistattraktioner men några av de senare är faktiskt lite av smultronställen för min del, om man nu kan räkna något som man delar med 15 miljoner turister som ett smultronställe.
De bästa värsta turistfällorna:
Jag hade fått det hela om bakfoten och barnvarianten av Notting Hill-karnevalen var igår och den ”riktiga” var idag så det var ju tur att jag missade igår!
Det är alltid galet mycket folk och trängsel på karnevalen så jag kände inget behov av att vara där någon längre stund men det är ändå kul att kolla in läget en stund och njuta av färgerna, stämningen och ljudet.
Och äta lite mat och dricka den skummaste läsken man hittar.
Sedan tog det över två timmar från det att jag var nöjd tills jag lyckats ta mig ut och på en buss. Crazy.
Det finns gott om seriehjältar man aldrig hör talas om innan de görs film av och Scott Pilgrim, som jag var och såg ikväll på Leicester Square, är den senaste i raden. En ganska crazy historia om en 23-årig slacker som faller för en tjej och måste besegra hennes 7 onda ex för att få henne. Allt återgivet på ett vis som ständigt växlar mellan verklighet och fantasi och med datorspelsaktiga fajter med poängräkning och allt. Det skulle kunna falla platt men det blir faktiskt både charmigt och ganska coolt. Klart sevärd!
Och jag blir alltid barnsligt förtjust när de skojar till det med Universal Studios-logon i början av en film.
Det var ett tag sedan jag var på en riktig utflykt och vädret har varit så tråkigt på sistone att jag nästan glömt bort att det är sommar. Idag var det dock äntligen lite bättre och bank holiday weekend som det är gjorde jag allvar av min plan att åka till Whitstable och havet.
Whitstable ligget i det närmaste rakt öster ut från London, 1,5 timmar med tåg från Victoria (jag inbillade mig att detta är det närmaste havet från London utan att vara i den direkta Thames-mynningen men nu när jag tittar på kartan ser jag att det faktiskt är lika långt som till Brighton).
Väl framme började jag med lunch på The Lobster Shack nere vid hamnen och stranden. Kanske inte den elegantast anrättade hummer jag sett men det var väldigt gott.
Därefter blev det en fin promenad längs stranden och det var nästan så att jag blev sugen på att skaffa mig ett litet strandhus. Omkring tjugo tusen pund ligger de på enligt mäklarfönstren vilket var mindre än vad jag trodde men så är det ju bara en friggebod utan tomt. Fast utsikt har de ju.
Om man är på riktigt promenadhumör borde man lätt kunna fortsätta längs stranden hela vägen till Herne Bay som är nästa samhälle. Det gjorde jag dock inte utan jag vände tillbaka så sakteliga och fick mig en öl till innan det var dags för hemfärd.
Sedan sov jag gott på tåget hela vägen hem. Friskt luft tar på krafterna!
Dagen i punktform:
Ha en bra helg alla!
Amy Winehouses närvaro på Libertines-konserten härom kvällen har rönt viss uppmärksamhet i pressen, nu senast i Metro. Yours truly var dock mycket snabbare att publicera!