Häromkvällen före teatern blev jag introducerad till en restaurang som jag önskar att jag hittat tidigare – Vapiano, nära Oxford Circus. Detta är en kedja (fast det i UK bara finns två restauranger) där man beställer maten direkt från kocken över disk och sedan tittar på medan den tillagas, innan man går och sätter sig. Snabbt, prisvärt, trevligt och väldigt gott!
Årets första konsert var antagligen även den sista som londonbo för den här gången så då passade det ju bra att den var med ett av mina favoritband – Get Cape, Wear Cape, Fly.
Dock blev det inte riktigt som jag tänkt mig då det visade sig inte vara en riktig Get Cape-konsert utan ett gig versus två hip hop band, Jehst och Engine-Earz. Det var förvisso lite fräckt att de bytte band i farten utan att sluta spela men det kändes ändå lite som att konserten gång på gång avbröts och förbanden kom tillbaka på scen.
Hip hop funkar inte riktigt för mig och jag kunde inte undvika att bli full i skratt när en av MC:arna instruerade publiken att ”When I say ’baseline’, you say ’gimme some!’ BASELINE!”
Nåväl, Get Cape var ju bra som vanligt, även om de inte spelade så många låtar.
Nästa konsert blir i Manchester (men jag vet inte riktigt vad än).
En sak jag kommer att sakna när jag flyttar är att kunna gå och se en show i West End och sedan bara ha 10 minuters promenad hem. Inte för att jag gör det särskilt ofta men det är en upplyftande tanke att kunna!
Nåväl, ikväll var jag hur som helst och såg The Wizard of Oz. Stora musikalproduktioner är oftast inte min favoritform av teater då jag brukar uppskatta det lite mer subtila men jag får nog ändå säga att kulisserna var fascinerande. Fantastiskt snyggt gjort och på gott och ont lämnades verkligen inget åt fantasin.
Musikmässigt får jag nog dock säga att det inte var några ståpälsnummer och inte ens Somewhere Over the Rainbow var särskilt storslagen. Allt det sagt tycker jag ändå att det var en trevlig föreställning och för mig som aldrig orkat se klart hela filmen var det kul att få veta hur det gick!
Kvällens största stjärna tycker jag annars var Dorothys hund. Fatta vilket märkligt liv den hunden måste ha när den upplever exakt samma sak varje kväll!
Med fyra eller fem helger kvar i London än det dags att börja packa och igår började jag med bilderna på min sovrumsvägg. Hoppas nu bara att jag kan med att spika krokar även i min nästa lägenhet.
Det är av någon anledning inte så ofta det kommer ut nya stumfilmer nu för tiden så man får passa på och igår gick jag därför och såg den flitigt prisbelönta The Artist, vilken handlar om en stumfilmshjälte som får se sin karriär förstörd av ljudfilmens intåg.
De första tjugo minuterna eller så var jag ganska skeptisk då det kändes som vilken stumfilm som helst (i så fall finns det säkert andra som är bättre – det gjordes ju ganska många när det begav sig) men sedan började de leka mer med mediet och det blev intressantare.
En klart sevärd och underhållande hyllning till stumfilmen.
Efter drygt fyra år i London har jag bestämt mig för att det är dags att se vad som händer utanför M25:an och för någon vecka sedan tackade jag ja till ett erbjudande om jobb på mitt företags kontor i Manchester. Flyttlasset går redan i slutet av februari och det skall bli riktigt kul!
Idag tog jag en ledig dag för att åka upp och kolla på lägenheter men tyvärr blev det inget napp denna gång. Det blev bara två visningar och den ena lägenheten kändes som en studentlägenhet så den tackade jag nej till. Den andra hade perfekt läge, var fräsch, lagom stor och billig men inflyttningsdatum var något för sent och någon annan knep dessutom den lägenheten innan dagen var slut, så det blev inget med det.
Nåväl, jag behöver inte få panik riktigt ännu, även om det skulle kännas lugnare att ha boendet ordnat.
Vädret var för övrigt riktigt tråkigt hela dagen med regn, regn, regn (det är nog lika bra att vänja sig för det regnar 33 dagar fler där än i London) så det blev inte att jag tittade runt så mycket på stan denna gång. Däremot hittade jag en ”dansk” kro vid Piccadilly Gardens, där de serverade odansk öl och halvdanskt smørrebrød. Det slank ner.
Det har varit ganska tyst här på bloggen den här veckan eftersom jag haft en del att stå i (mer om det i ett senare inlägg) men just nu sitter jag på ett tåg och då får jag ju inte bryta mot min tradition att posta en bild på frukosten. Såhär en fredagsmorgon tycker jag att jag gjort mig förtjänt av en full engelsk sådan.
Jag kan inte låta bli att tycka att engelska banker är lite lustiga.
För det första är räntan på deras sparkonton oftast en introduktionsränta som bara gäller i ett år och sedan går ner till nära 0%. Det gör att man en gång om året måste öppna ett nytt konto (och när man ändå är i farten är det ju lika bra att kolla runt och se om någon annan bank erbjuder bättre ränta).
Och för det andra tycks en skrämmande stor del av banksäkerheten baseras på att inte någon man känner är ute efter ens pengar. För vad sägs om nedanstående ”säkerhetsfrågor” för den bank dit jag just flyttade mitt sparande?
Behöver jag förresten påpeka att mitt lösenord, namnet på min skola och min födelseort alla refuserades eftersom de innehöll tecken som inte var brittiskt alfanumeriska?
Ikea tycks till min bestörtning ha slutat med kokt potatis till köttbullarna vilket jag upptäckte då jag tog en vända till Ikea Wembley igår. Illa! Fast engelsmännen tar oftast pommes frites ändå, så det är kanske inte så konstigt.
Igår kväll var jag och ett par kompisar på Southwark Playhouse och såg föreställningen Execution of Justice om rättegången mot mannen som sköt Harvey Milk och varför han inte dömdes för mord.
Anledningen till att vi bokat just denna kväll var att det efter föreställningen hölls en frågestund med Harvey Milks brorson, Stuart Milk. Jag blir mer och mer övertygad om att alla teatrar och filmer borde ha frågestund efter – mycket bättre att få höra från de som faktiskt vet än snillen spekulerar i någon bar efteråt!
Och jag har några teatrar till bokade de kommande veckorna. Kul!
Ikväll mötte jag en f.d. kollega i Hammersmith och vi tog ett glas på The Rutland Arms vid Hammersmith Bridge innan vi hamnade på en av mina absoluta favoritpubar alla kategorier, The Dove, för korv och mos och några glas till.
Uppenbarligen är det inte bara härliga sommarkvällar man kan spendera vid floden!
The Observer publicerade igår resultatet av en undersökning kallad Hopes and Fears vilken bland annat innefattade britternas inställning till invandrare. Kanske inte helt oväntat men ändå en smula desillusionerande (inte minst då jag brukar hävda att Sverige har mycket att lära av Storbritannien vad gäller integration) visade resultatet något förenklat att åsikten är att invandringen bidragit positivt vad gäller restauranger och fotboll men negativt vad gäller kriminalitet, bostadsmarknad, arbetstillgång, sjukvård och ekonomisk återhämtning.
Nu är jag ju visserligen part i målet men jag tror att de är ute och cyklar, särskilt vad gäller de två sistnämnda punkterna. Det är ju ganska tydligt hur många sjukhus och företag är helt beroende av kompetens från utanför landets gränser.
Fast det var inte alls det som fick mig att påbörja detta blogginlägg utan något som nämndes mer i förbigående:
Adding to a sense that people are more relaxed than we might have thought, and that hope lives on for a successful multi-ethnic Britain, 60% of people reject Norman Tebbit’s ”cricket” test and say people should be allowed to cheer for whichever national team they want, however long they have lived in this country.
Tack så himla mycket!
Idag lunchade jag med en vän i Clapham, där han bor, och eftersom vi inte hittade något öppet ställe som serverade crêpes (som jag var vansinnigt sugen på) blev det en burgare på en restaurang som tydligen var rätt nyöppnad. Helt ok burgare! Extra plus dessutom för att man fick Smarties tillsammans med notan. För att framstå som en smula excentrisk lämnade jag kvar de gröna.